KÄRLEKENS HUDLÖSA ANSIKTE

Det har stormat rejält kring Abdellatif Kechiche och hans Cannes-vinnare ”La vie d’Adèle: Chapitres 1&2”. Det är synd, för bakom anklagelserna om horribla arbetsförhållanden (förkastligt om sant) och fokuserandet på de grafiska sexscenerna finns en av de starkaste porträtteringarna av den första kärleken, någonsin.

Förlagan är Julie Marohs serieroman ”Le bleu est une couleur chaude” (2010) men ”La vie d’Adèle” är inte en särskilt trogen filmatisering. Här har det mer uttalat sexualpolitiska fått ge vika för en berättelse som är mer universell men som samtidigt tar sig an ett tydligare klassperspektiv.

I centrum finns femtonåriga Adèle (Adèle Exarchopoulos), vars klasskompisar är upptagna med att skvallra om pojkar. Adèle har annat att tänka på, som den blåhåriga flickan som gick förbi henne på gatan. Som hemsöker hennes drömmar och väcker både känslor och åtrå. Det visar sig vara Emma (Léa Seydoux), konststuderande och något äldre. Det blå håret får här symbolisera det outforskade, omvälvande, nya, men också de olika världarna som krockar.

Adèle vill inte studera mer än nödvändigt, hon älskar litteratur men vill jobba med barn och bli lärare. För Emma är konsten allt, en övertygelse hon försöker överföra även på Adèle. Emma kommer från en tydligt mer bohemisk övre medelklassfamilj medan Adèles familj är närmare arbetarklass, och med det olika värderingar. För att tydliggöra: hos Emma äter de ostron, hos Adèle spaghetti med köttfärssås.

            Ätandet är här, precis som i Kechiches ”Couscous” (2007) ett ständigt återkommande element och i förlängningen hungern. ”Jag är alltid hungrig” säger Adèle och vi känner den. Hungern efter kunskap, kärlek, sex, Emma. Det är en omättlig hunger, en som gör det svårt att känna sig nöjd.

Sexscenerna lider något av Kechiches manliga (heterosexuella) blick. Det blir kollage av ställningar på bekostnad av intimitet, men så är inte dessa flickors kroppar det mest nakna i filmen heller. Det mest hudlösa och överrumplande ärliga hittar vi i Adèles ansikte. Sofian El Fanis kamera är nära, för nära, och döljer inget för oss. En mun som tuggar öppen, ett flottigt tonårshår. Ett ansikte ofta fullt av matrester, tårar och snor. Ett ansikte som rymmer en regnbåge av känslor; osäkerhet, nyfikenhet, kärlek, åtrå, rädsla, skräck, förlust, sorg.

Men här lyckas Kechiche undvika känslan av obekväm voyeurism (jag borde inte få se det här, det är för intimt) och istället frammana känslan av tacksamhet (vilket privilegium att få se detta) och, i alla fall i mitt fall, igenkänning. Jag har också varit kär. Jag har också gjort misstag. Jag har också förlorat någon. Jag har också varit tonåring. Jag har också vuxit upp.

Regissören fick dela Guldpalmen med sina två skådespelare, ovanligt men i detta fall oundvikligt. Inget hade nämligen varit möjligt utan Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux. De vibrerar framför kameran, särskilt Exarchopoulos som står för årets bästa prestation. Hon är brutalt närvarande och till synes helt omedveten om kamerans ocensurerade fokus.

En speltid på tre timmar känns sällan motiverat, men här är det nästan för lite. Kechiches arbetsmetoder må ifrågasättas, men faktum är att han tillsammans med Exarchopoulos och Seydoux har skapat något alldeles fantastiskt.

La Vie d'Adèle: Chapitres 1&2 (2013)

Regi: Abdellatif Kechiche

Manus: Ghalia Lacroix efter Julie Marohs bok ”Le bleu est une couleur chaude”

I rollerna: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux

2:59

Publicerad i Åbo Underrättelser den 13 december 2013.