Fågelturbulens

Jag har alltid klappat mig själv lite på axeln över att jag inte är rädd för att flyga. Jag har visserligen svårt att greppa hur det alls är möjligt för ett flygplan att hållas uppe i luften, men jag tror att det kanske hjälper: det är liksom så otroligt att det inte är någon vits att ifrågasätta det.

Och även om jag blir otroligt skärrad av flygolyckor är det som att jag oftast lyckas tänka bort dem när jag väl sitter i ett av sätena. Rädslan kan komma över mig när jag vet att andra flyger, människor jag älskar och bryr mig om, men min egen säkerhet tar jag för given där uppe i luften.

Inte heller filmer om flyg och flygolyckor brukar få mig att tvivla. Con Air, Snakes on a Plane, Air Force One, Flight, United 93, Non-Stop, Alive, The Grey – alla handlar de om mer och (definitivt) mindre realistiska scenarion ombord på flygplan men jag ser dem utan att koppla händelserna till mitt eget liv.

Men så såg jag Clint Eastwoods sannsaga Sully, om piloten Chesley ”Sully” Sullenberger som nödlandade på Hudsonfloden 2009 efter att en flock med kanadagäss flög in i planet och förstörde bägge motorer bara några minuter efter att planet hade lyft.

Filmen tar sig an tiden efter händelsen då Sully hyllas som en hjälte – samtliga passagerare överlevde – samtidigt som en utredning ifrågasätter om nödlandningen alls var nödvändig. Allt medan Sully själv kämpar med PTSD-symptom.

Filmen är sentimental och New York-patriotisk, med ett rätt endimensionellt porträtt av NTSA (National Transportation Safety Board), men den är också ytterst gripande. Och Tom Hanks - som försöker slå världsrekord i att spela verkliga medelålders män - gör ett mycket lågmält och finjusterat porträtt av titelpiloten.

Bara några dagar efter att jag hade sett filmen satt jag själv i ett flygplan och för första gången kände jag ett krypande obehag lägga sig över mig. Jag satt långt bak, vid fönstret, med god utsikt över den högra vingen. När vi lyfte tittade jag inte ner på landskapet under mig eller molntäcket som jag brukar. Jag spanade efter fåglar.

Sully lyckades nämligen med något som andra flygfilmer inte har klarat av. Den fick mig att känna att den flygresa som slutade i Hudson liknade de flygresor jag har erfarenhet av. Jag kände igen den. Ja, inte Hudsondelen, men allt dessförinnan.

Här var det inte frågan om presidentens plan eller en fångtransport, ingen av passagerarna försökte ta över planet, ingen var egentligen polis/terrorist/alkoholist, ingen kunde mirakulöst rädda situationen genom en räcka MacGyver-tricks. Istället satt de där de hade råkat få en sittplats, lyfte, kände hur planet krängde till (säkert bara lite turbulens), såg lamporna blinka till och så plötsligt hörde de kaptenen säga ”brace for impact.”. Det är ett förvånansvärt odramatiskt händelseförlopp. Och däri ligger obehaget.

Jag är övertygad om att jag även i framtiden kommer att känna mig lugn uppe i luften men för tillfället tycker jag att fåglarna gott kunde stanna på marken ett tag, i alla fall nära flygplatser.

Publicerad i Åbo Underrättelser 23 september 2016.