måndag 24 oktober 2016

Dylan på film

Det har knappast undgått någon att Nobelpriset i litteratur i år tilldelats den amerikanska rockpoeten Bob Dylan. Diskussionerna och åsikterna har varit många och varierade efter att Sara Danius offentliggjorde nyheten. Vissa tycker att valet är nyskapande och modigt medan andra ifrågasätter Dylans storhet som poet och valet att utvidga kategorin litteratur till att innefatta även låtskrivare.

Vad en än har för åsikter i frågan vill jag här ta tillfället i akt att rekommendera tre filmer med/om den färska vinnaren. Dylan har själv figurerat som skådespelare ett fåtal gånger men filmerna om Dylan är definitivt mer intressanta.

Konsertdokumentären The Other Side of the Mirror samlar Dylans framträdanden på Newport Folk Festival under åren 1963-1965. Det är fascinerande att se hur Dylan utvecklas som musiker och som artist under de tre åren, som kulminerar med det kontroversiella elektriska framträdandet, då Dylan blev utbuad av en chockad och besviken publik.

En annan höjdare är D. A. Pennebakers dokumentär Don’t Look Back som följer Dylan under en turné i Storbritannien 1965. Dokumentären öppnar med den berömda scenen där Dylan håller i en bunt vita ark med sporadisk text från Subterranean Homesick Blues och kastar arken i takt med låten. Sedan följer intervjuer med brittiska journalister, jamsessioner på hotellrum och framträdanden på Royal Albert Hall.

Min favorit bland ”Dylanfilmerna” är ändå en film där Bob Dylan inte syns mer än några sekunder i slutet. Det är frågan om Todd Haynes spelfilm I’m Not There, en poetisk fantasi inspirerad av Dylan. Sex karaktärer får här representera olika delar och aspekter av Dylans liv och musik.

Christian Bale är ett amalgam av den tidiga protestsångaren Dylan och den nyreligiösa Dylan som trädde fram i slutet av 70-talet. Cate Blanchett får i sin tur porträttera Dylan under mitten av 60-talet, iklädd solglasögon både dag och natt, då såväl publiken som etablissemanget ifrågasatte hans nya musikstil och hans ”krångliga” persona.

Heath Ledger spelar en skådespelare vars äktenskap utmynnar i en vårdnadstvist, något som för tankarna till Dylans havererade äktenskap med sin första fru Sara Dylan – vilket i sin tur utmynnade i skivan Blood on the Tracks. Frun Claire (Charlotte Gainsbourg) påminner dessutom om Dylans flickvän Suze Rotolo - något som accentueras av att filmen innehåller en scen som efterapar bilden av Dylan och Rotolo på framsidan av skivan The Freewheelin’ Bob Dylan.

Richard Gere spelar Billy the Kid, en alludering till Dylans medverkan i Pat Garrett and Billy the Kid, som han också skrev musiken till (bland annat Dylans cover-genererande låt Knockin’ on Heaven’s Door). Ben Whishaw i sin tur spelar en ung Arthur Rimbaud, som Dylan influerades av. Även folksångaren Woody Guthrie var oerhört viktig för Dylan, något som återspeglas i Marcus Carl Franklin karaktär Woody.

Haynes har tagit mycket direkt ur Dylans liv och stora delar av dialogen kan återfinnas i intervjuer gjorda med Dylan, men Haynes har skakat om rejält i kronologin, vänt och vridit på händelser och således skapat en film som går att se som ett porträtt av Dylan men också en egensinnig meditation över skapande, identitet och berömmelse.

Publicerad i Åbo Underrättelser 21 oktober 2016.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar