En lågmäld monark

Monarkin lever väl på den stora duken, det har den alltid gjort. Och inte att undra på det, kungahus har genom historien ofta varit synonyma med makt, krig, sex, skandaler – ingredienser som gör sig väl på film. Att det moderna brittiska kungahuset har genererat så många filmer de senaste tio åren är dock något förvånande. Skandaler har det visserligen funnits några, men det är inte så att det direkt skriker ”sex och makt” om familjen Windsor. Ändå har vi fått se The Queen (2006), The King’s Speech (2010), W.E. (2011), Diana (2013) och A Royal Night Out (2015) för att nämna de mest kommersiella.

De mest kända filmerna är säkerligen de två förstnämnda. The Queen uppehåller sig vid händelserna efter prinsessan Dianas död med fokus på drottning Elisabeth II (Helen Mirren) och dåvarande premiärministern Tony Blair (Michael Sheen). The King’s Speech handlar i sin tur om Elizabeths far kung George VI (Colin Firth) som tog över tronen då hans bror Edward abdikerade. Fokus ligger på Georges relation till talterapeuten Lionel Logue (Geoffrey Rush).

Så vad är det som lockar? Är det möjligheten att få en inblick i livet som kunglig, detta liv i överflöd som skiljer sig så från vår egen vardag? Eller är det tvärtom möjligheten att få se dem som människor, som vanliga människor med känslor, sorger, problem? Är det kungligheterna vi vill åt eller människorna bakom titlarna? Säkerligen bägge, även om de inblickar vi får främst är ytskrap.

Mitt eget intresse för kungahus är svagt, både inuti och utanför biosalongen. Jag fascineras inte av monarkin och har svårt att hitta fram till det mänskliga bakom titlarna. Jag har dock hittat något av ett undantag. Det är frågan om strömningstjänsten Netflix bidrag till rojalismen, serien The Crown. Den första säsongen tar vid 1947, några år innan kung George VI dör och drottning Elizabeth II ärver tronen. Serien ämnar följa Elizabeth fram till nutid i sammanlagt sextio avsnitt. Mannen bakom serien är Peter Morgan, som redan tangerat samma story med The Queen och pjäsen The Audience.

Så, en serie om Storbritanniens nuvarande drottning Elisabeth II. Påkostat kostymdrama utan kostymer och även utan de stora gesternas drama. Varför skulle en republikan som jag bry mig om denna serie som främst är en lyckad PR-kampanj för det brittiska kungahuset? Svaret är Claire Foy, som spelar den nyblivna drottningen. Hon lyckas på ett absolut fenomenalt sätt göra Elizabeth intressant. Detta en karaktär som faktiskt ter sig rätt personlighetslös. Men Foy gör just det fascinerande, det svala, det kontrollerade. Peter Morgan matchar detta genom att låta hela serien ha ett mycket lågmält tempo där dramat aldrig är högljutt, aldrig sensationellt.

Oundvikligen kommer Foy att bli ”för ung” för rollen ju längre fram i tiden vi kommer, och en ny skådespelare får ta vid. Vem det blir är ännu en bit in i framtiden. Helen Mirren har redan spelat drottningen två gånger, både i The Queen och The Audience. Blir det en tredje? I så fall kan det hända att jag fortsätter titta.

Publicerad i Åbo Underrättelser 6 januari 2017.