fredag 27 januari 2017

La La Land

Los Angeles. Man och kvinna träffas. Först tycker de inte om varandra. Sen blir de kära. De har båda drömmar, den ena aspirerande skådespelare och den andra jazzpianist. Men kan drömmarna och kärleken leva sida vid sida eller måste någondera offras? 

Jag kan verkligen inte argumentera emot dem som kallar premissen i Damien Chazelles moderna musikal La La Land banal. Men helt ärligt: är inte de flesta filmpremisser rätt banala? Så det handlar egentligen inte om vad utan hurOch oj vad jag tyckte om La La Lands hur!


Det hjälper kanske att jag är en sucker både för Ryan Gosling och Emma Stone, och att jag är ytterst svag för film om film och gamla franska och amerikanska musikaler. Det vill säga: den här filmen är gjord för mig. Redan i öppningsnumret - en trafikstockning på motorvägen som förvandlas till synkroniserad dans och sprudlande sång (inspirerad av öppningsscenen i Jacques Demys Les Demoiselles de Rochefort från 1967) - finns en tydlig vinkning om att det här är en film som handlar om Hollywood som fantasi och dröm och inte om hur det är "på riktigt".


Det finns sådant som objektivt sett kan ses som svagheter. Koreografin kommer inte ens i närheten Astaire/Rogers-rutiner och varken Gosling eller Stone har röster som verkligen bär. Sångerna är också av varierande kvalitet (även om jag måste erkänna att jag nynnat på ett medley av dem konstant sedan jag såg filmen). Men allt detta är en styrka för mig. Tematiskt är det trovärdigt att Mia och Sebastian uttrycker sig i sång och dans för att de MÅSTE (det alla musikaler måste sälja in) och inte för att briljera. 


Både Gosling och Stone storspelar i denna sentimentala film som faktiskt också är rätt komisk, något som passar dem väl. Gosling är överlag en underskattad komisk skådespelare och Emma Stone är en gudagåva när det gäller timing.


Filmen är något lång och den tappar lite fart i andra halvan. Är inte helt övertygad av ett sidospår som involverar John Legends musiker heller. Men filmens epilog är en tour de force om jag någonsin sett en. Här lyckas Chazelle mer än någon annanstans illustrera filmens möjligheter att på ett alldeles magiskt sätt låta fantasi och verklighet sammansmälta så att bägge två är sanna. Såklart det går, i the city of stars.


Är det här årets viktigaste film? Nej, verkligen inte. Förtjänar den alla priser i världen och att hyllas unisont? Nej, inte det heller. Men den är ett filmspektakel i ordets allra bästa bemärkelse och att se den på den största möjliga bioduken är en upplevelse. Som Marie Kondo skulle fråga: does it spark joy? YES, a thousand times YES!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar