Slow Cinema

Härom veckan såg jag Kelly Reichardts film Old Joy från 2006. För den som inte känner till Reichardt kan sägas att hon är en av de mest intressanta nutida regissörerna inom den amerikanska independent filmscenen. Hon debuterade redan 1994 med långfilmen River of Grass. Därefter följde några kortfilmer innan hon återvände till långfilmsformatet med Old Joy, baserad på en novell av Jon Raymond.

Reichardt har senare profilerat sig genom ett fruktbart samarbete med Michelle Williams, som har huvudrollen i såväl Wendy and Lucy (2008), Meek’s Cutoff (2010) som Reichardts senaste Certain Women (2016).

Old Joy utspelar sig i Oregon där de gamla vännerna Mark (Daniel London) och Kurt (Will Oldham, även känd under artistnamnet Bonnie ”Prince” Billy) återförenas under en helg, då de beger sig ut på en hajk i Kaskadbergen för att hitta Bagby Hot Springs.

Kurt är en renodlad hippie som lever en dag i taget, röker gräs och sover på soffor hos vänner och bekanta. Mark har lämnad den världen och har numera både jobb och sambo. Snart kommer han även att bli pappa.

Här möts den fria men otrygga Kurt och den etablerade men missnöjda Mark. Men filmen väljer inte sida, den berättar inte för oss att det ena sättet att leva är bättre än det andra. Den låter Mark och Kurt fundera på detta helt själva. Och tydligt blir det att det finns något att försvara. Det finns en spänning mellan dem, en vilja att försvara sina livsval inför den som valt annorlunda, och kanske ännu mera inför sig själv. I mötet med Kurt konfronteras särskilt Mark med sina livsval och något av en livskris börjar ta form.

Till saken hör att inget egentligen händer i filmen. De två vännerna kör bil, äter, pratar, badar, packar ihop och kör bil igen. Ingen går vilse i skogen, ingen gör slut med någon eller bryter ihop. Ingen höjer ens rösten. Yo La Tengo befäster därtill det lugna tempot med ett verkligt utsökt soundtrack.

Ändå satt jag på helspänn under stora delar av filmen, säker på att något hemskt skulle hända, att någon skulle missförstå någon annan eller gå vilse eller skada sig. Och jag insåg att det är för att jag är så van vid intrigdrivna filmer att jag automatiskt spände mig i scener där något skulle ha hänt om filmen inte varit signerad Reichardt.

Att se Old Joy var därför något av en detox, en filmens version av slow food eller en japansk teceremoni. Jag tvingades själv varva ner, skaka av mig känslan av rastlöshet som definitivt infann sig under filmens första tjugo minuter, och hitta tillbaka till glädjen i att uppleva film, verkligen uppleva – inte bara titta.

Det lugna tempot och bristen på tydlig intrig ska dock inte förväxlas med tomhet på innehåll. Snarare får hjärnan här jobba på högvarv för att se nyanserna och försöka dechiffrera allt det som inte skrivs oss på näsan.

Publicerad i Åbo Underrättelser 2 december 2016.