Det är den tiden på året, då Europa samlas kring det som förenar oss
alla: dålig musik och underliga scenshower. Fenomenet som stavas Eurovisionen.
Semifinalerna är avklarade och finalisterna är redo för finalen imorgon. Men
för den som vill ladda inför festen med en film eller två är det relativt
svårt. Filmerna om Eurovisionen är nämligen nästintill obefintliga.
Kanske för att evenemanget i sig är ett sådant spektakel att det är
svårt att överträffa. Här samlas nämligen alla möjliga känslolägen och
karaktärer. I år finns översvallande ballader, en gorilla, en man med ett
hästhuvud, rekvisita i form av en långa fläta, rumänsk joddelsång och en svensk
Dressman-reklam. Utöver det har vi ett stående inslag av kompisröstande, en och
annan skandal och lite politiskt drama. Eurovisionen är som ett hopkok av de
flesta filmgenrer, med höjdpunkter och bottennapp sida vid sida. Hur skulle
filmen någonsin kunna förmedla eller överträffa det?
Förutom några ”dokumentärer” i PR-syfte (typ Fairytale The Movie om
Alexander Rybaks år efter vinsten i ESC) finns egentligen bara Susanne Biers
Livet är en schlager (2000) med manus av Jonas Gardell. Filmen fokuserar på
fyrabarnsmamman Mona (Helena Bergström) som är besatt av schlagermusik. Hon
jobbar som personlig assistent åt David (Jonas Karlsson) som har cerebral
pares. Han spelar upp ett musikstycke för Mona, som i sin tur skriver text till
musiken och skickar in den till de svenska uttagningarna för ESC mot Davids
vilja.
Men så dyker den franska romantiska komedin Souvenir (2016) upp från
ingenstans. Det är en av dessa filmer att se och förundras över att den alls
blivit till. Isabelle Huppert, av alla människor, spelar Liliane – en uttråkad
kvinna vars liv består av monotont arbete på en pathéfabrik och ensamma kvällar
framför tv:n med en drink i handen. Men hon har ett förflutet som sångerskan
Laura som gjorde stor succé i Eurovisionen för Frankrike för många år sedan.
Hon kom tvåa, slagen endast av ABBA. Inte fy skam det. (Men ändå, som en av
hennes medarbetare säger när sanningen om hennes identitet uppdagas: du borde ha vunnit men de
fuskade säkert, svenskarna!)
I filmen är det den unga
boxaren Jean (Kévin
Azaïs) som
återupptäcker Liliane och övertalar henne att göra comeback som Laura, först
inför boxningsklubben och halventusiastiska pensionärer på ett äldreboende. Sedan:
den franska eurovisionsuttagningen.
Filmen är sockervadd, så tunn att den knappt skulle finnas vore det
inte för Hupperts charm och utstrålning. Och comeback-sången Joli Garçon är ett
riktigt örhänge. Ja, faktiskt skulle sången få min röst i årets tävling om
Isabelle Huppert framförde den. Men så är jag också svag för lätta, smått
smöriga franska bagateller, både i musik- och filmform.
Publicerad i Åbo Underrättelser 12 maj 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar