Jordan Peele är främst känd som ena halvan i humorduon Key & Peele,
vars sketchkomedishow med samma namn fokuserade mycket på rasism, fördomar och samhällsnormer.
Nu långfilmsdebuterar han med Get Out (finländsk premiär 5 maj).
I centrum hittar vi Chris (Daniel Kaluuya) som tillsammans med sin
flickvän Rose (Allison Williams) ska träffa hennes föräldrar för första gången.
Att träffa släkten är alltid potentiellt obekvämt men än mer illa till mods
känner sig Chris när han inser att föräldrarna inte vet att han är svart. ”Oroa
dig inte, mina föräldrar är inte rasister” säger Rose och menar att hennes
pappa skulle ha röstat på Obama en tredje gång om han bara kunnat. Men Chris
vet att vardagsrasismen lever väl även hos vita, välmenande liberaler. Ja,
kanske alldeles särskilt väl hos just dem.
Premissen känns igen från Stanley Kramers dramakomedi Guess Who’s
Coming to Dinner (1967), men regissören och manusförfattaren Peele har andra
planer för Get Out. Istället för ett lättsamt drama med ett budskap bjuds vi på
en regelrätt skräckfilm, och en riktigt bra sådan dessutom. Men Peele nöjer sig
inte med det – det finns en orsak till att han själv kallar filmen för en
socialthriller – utan väver in bitande satir och samhällskritik i varje scen.
Det markanta med Get Out är just det, att den inte är det ena eller det
andra utan allt samtidigt: en bitande social kritik och en effektiv,
underhållande thriller med komiska inslag. Dessa olika grepp tar inte ut varandra
utan samverkar för att skapa en film där det är nästintill omöjligt att komma
åt precis alla dimensioner under en och samma visning. Det är en film att se om.
I en intervju med Terry Gross på NPR påpekar Peele att de bästa och
mest effektiva skräckfilmerna alltid bottnar i en verklig rädsla. I en amerikansk
kontext finns det filmer som undersöker alla sorters skräck förutom just
etnicitet i en modern kontext. Peele såg ett tomrum som behövde fyllas.
Att vara svart i USA är att ständigt få höra att en ser rasism där den
inte finns. Peele ville därför göra en film där publiken oberoende av etnicitet
ständigt medvetandegörs om de mikroaggressioner och alluderingar till etnicitet
som Chris utsätts för, och som i förlängningen är en del av vardagen för rasifierade.
I sin recension av Get Out skrev Alonso Duralde att Get Out handlar om
svarta människors rädsla för vita människors rädsla för svarta människor. Det
är ytterst smart att använda sig av skräckfilmens konventioner för att utforska
just detta. Det är en genre som allt som oftast porträtterar vita kvinnor som
oskyldiga överlevare och svarta män som statister, mördade redan under filmens
första 10 minuter. Amy Nicholson sammanfattar det väl i sin recension av Get
Out: i de flesta slasherfilmer skulle en kille som Chris dö först, men Peele
tar fasta på hur klichén fått allt om bakfoten – unga svarta män vet definitivt
att deras liv är i fara från första stund.
Därför är också inledningsscenen i Get Out så genial och tongivande: en
människa går ensam på en mörk gata i ett område hen inte känner till. Men här
är det inte en vit kvinna i ett slumområde utan en svart man i ett vitt,
välbärgat villaområde. En bil kör förbi, saktar ner. Tankarna går till Trayvon
Martin – 17-åringen som sköts ihjäl i ett grindsamhälle i Florida – och faran
är alldeles skrämmande påtaglig, verklig och befogad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar